2011
Nu var det äntligen avklarat, min första Ironman!!! Så jävla roligt och skönt att det äntligen är gjort…. Men backar jag tillbaka några månader så var det inte lika självklart.
Under en middag i november, med min vän Håkan Engström, satt vi och pratade om träning och mål. Håkan hade redan bestämt att genomföra en Ironman 2011, så det var bara att anta utmaningen. Jag hade aldrig suttit på en racercykel och kunde bara crawla 50 meter innan jag var tvungen och komma upp och få luft, så mina brister var många. Jag har alltid tyckt att triathleter är jävligt coola så nu fanns det många anledningar och motivation att börja träna. Första mötet med Triathlon Väst var ett simpass i början av december där Henrik Mosen skällde ut alla för de var tre minuter sena till samlingen ;-), vilken start. Helgen efter var det läger ute på Tjörn och där kändes det som ”äntligen har jag träffat likasinnade som älskar att träna och plåga sig själva;-)”
Det snackades BARA om Kalmar hela tiden så siktet var ju såklart inställt på tävlingsdatumet 6 augusti hela vintern. Tyvärr var det inte lika självklart för min bästa kompis som hade bestämt att 6 augusti var ett bra datum att gifta sig….Panikartat letade jag efter någon annan Ironman-tävling att genomföra och valet blev KMD Challenge Copenhagen den 14 augusti. Efter en massa läger, cykelköp (ur en bagagelucka på E6 Jönköping) en del triathlontävlingar och en massa kolhydrater var dagen äntligen framme.
Det skulle bli bra tävlingsväder hela dagen, ingen vind, 19 grader och molnigt. Efter en lite stressig morgon så stod jag förväntansfull med ca 150 andra män på strandkanten och hoppades på att inte få glasögonen avsparkade, ej få punktering eller kramp under löpningen. Det var ca 12 olika grupper som startade med 5 minuters mellanrum. Jag startade i grupp 7, förmodligen med många förstagångs tävlande. Första tanken när jag sprang ner i vattnet var hur kallt det var! När den chocken lade sig var det bara att börja och veva. Jag kom snabbt in i ett bra tempo.
Tyvärr är jag ganska dålig på att navigera och att simma på någons fötter, så det blev ett ganska ensamt lopp. Första splittiden slutade på lite under 1:08. Tog min påse och sprang in i tältet och började byta om. Jag hade bestämt att inte köra med kläderna under för att börja så torr som möjligt, dock var det riktigt svårt att naken och blöt få på sig dessa tighta Sailfish kläder… Sedan var det bara att springa ut och hoppa upp på cykeln för en lång cykeltur.
Från Amanger Park, genom centrala Köpenhamn och sedan upp norrut längs strandvägen var det riktigt fint. Jag hade kvällen innan gjort lite felinställningar på min Garminklocka så jag såg aldrig vilken fart jag höll. Cyklingen var det största orosmolnet under dagen, osäker vilket tempo jag skulle hålla för att inte ta slut inför löpningen. I början cyklade jag förbi många med fina cyklar och antog att min fart var för hög, men kroppen kändes bra så det var bara och fortsätta tänkte jag. Det var två loopar på ca 6 mil vardera innan vi cyklade ner mot Köpenhamn igen.
Väldigt många danskar stod längs vägarna, vissa hade dukat upp långbord och åt lunch längs de mindre vägarna upp i det lite mera kuperade landskapet. Själv försökte jag få i mig så mycket energi som möjligt på cykeln, bars, gel och även en smörgås som jag hade tejpat fast på ramen. Min åsikt är att det draftades en hel del på vissa sträckor, och jag själv fick en dansk ”polis” på motorcykel efter mig, jag förstod inte ett ord han sa men förmodligen låg jag för nära cykeln framför;-) Till växlingen till löpningen var jag riktigt nöjd med en tid runt 5:15.
Växlade ganska snabbt, drog på mig den finaste tröjan jag har, min GAIS tröja. Att springa i den har blivit lite av en tradition (kanske inte det vanliga valet för andra triathleter) Jag gillar att ha den under stora lopp och alla härliga hejarop som följer inte helt fel!
Löpningen var på fyra varv i centrala Köpenhamn. Folkmassorna trängdes och gav ett härligt stöd, ungefär samma känsla som att springa på Avenyn på Göteborgsvarvet. Min plan var att springa det första varvet lugnt för att sedan förhoppningsvis kunna öka på andra och tredje. Om jag hade någon energi kvar skulle det finns krut kvar till en spurt. Jag märkte efter ett tag på cykeln att chansen att klara hela sträckan under 10 timmar fanns om jag höll i löpningen någorlunda snabbt. Första varvet kändes långsamt men kroppen kändes fortfarande fräsch. Tröttheten kom på andra och framförallt tredje sträckan. Benen var inte helt slut men det gick inte att hålla farten. Sedan kom denna allt för vanliga tanke i huvudet när man blir trött, ”börja inte gå”! Jag gick nog bara vid någon enstaka vatten kontroll annars var det ”löpning” hela vägen.
Inför sista sträckan visste jag var som gällde, tankarna för tillbaka på vinterns löpband där jag ofta maxade milen. Jag fällde fram pannbenet och bara sprang, hoppade över alla vattenkontroller och hade stenkoll på klockan. Några gånger tänkte jag -nä nu stannar jag och går och kommer in på 10:13 istället för 10:02, tider jag egentligen skulle vara jätte nöjd med då jag siktade på en tid under 11 timmar. Jag bet ihop och när det var 1 km kvar då insåg att jag skulle klara det under 10h! Lyckan var total när jag såg klockan på målrakan och blev klockad på 9:58:52. Jag var så jävla glad när jag kom in i mål, träffade familjen som hade varit med längs banan hela dagen och hejat och då kom även glädjetårarna.
Ironman-tävlingen i Köpenhamn var min första och gav mig stor mersmak på ändå hårdare träning och flera lopp! Hela arrangemanget tyckte jag var väldigt bra. Publikstödet längs banan var massivt vilket gav extra energi, fina varierande miljöer och en bana utan några direkta stigningar. Arrangörerna var mkt seriösa med ordning och reda.
Till alla som tänker på att göra en Ironman, bara gör det, lyckan att komma i mål slår det mesta!