2011
Dock förbättrades inte mitt knä som jag hoppats. PB:t på Gbgvarvet tog mig också tillbaka några månader i rehabben, så planen fick ändras. Mitt största haveri i Kalmar var löpningen, så jag bestämde mig för att lägga upp loppet för att få en så nära Kalmar-upplevelse på löpningen som möjligt. Det innebar maxad simning och cykel, för att sedan jogga igenom halvmaran.
På simningen var det fokus på frekvens, navigering, och följa fötter. Som vanligt gick det lite snett på högerandning, vänsterandning gick rakare (även om jag då inte såg så mkt av fältet). Upp för varvning visade klockan 17 minuter, det var väl ok tänkte jag och sprang med höga kliv och högre puls ut igen. Väl “vilandes” i vattnet insåg jag att jag startat klockan en minut före start, för att slippa tänka på det när skottet gick. Första km på 1 minuter mao. Mer än ok.
Andra varvet försökte jag lugna ner det lite, efter pulsrusning vid varvning, men hamnade snart i en skön sluggning ändå. Ganska långt fram i fältet var det jämnare än det varit precis vid start, så jag tog ett par fötter efter 1500m eller så som jag följde till uppgång. Ngnstans strax under 32 minuter tog simningen totalt, över förväntan då Wolffram menar att den dessutom var lång.T1 gick hyfsat, lugnt och kontrollerat, med strumpor. Iväggjoggandes med cykeln märker jag dock att nummerlappen är på väg att lossna. Får krångla med det kanske 30s, och bestämde mig för att i fortsättningen använda alla fyra säkerhetsnålar, istället för bara två i hörnen. Samtidigt som mig startade en kille med att sparka loss sina flaskor ur sitt sadelmonterade flaskställ. Ska folk lära sig ngn gång att det inte finns ngt bra med dessa? De är inte aero, de kostar mkt pengar, och de kastar regelbundet ut flaskorna.
Pulsen rusade direkt till över 170 på cykeln, men tänkte att det nog var mest adrenalin, och brydde mig inte om att försöka ta ner ned. Ngn km från start, där asfalten började bli rejält dålig, stod en kille med dyr cykel och försökte få fast sin sadelstolpe. Det är av ngn anledning väldigt svårt att bygga en tempohoj med kolfiberstolpe som sitter fast, Cervélo P4 tex. har ett känt problem med detta. Min stolpe sitter som tur är fast sedan Benny på Veloposition drog fast den med lite kolfiberpasta. Hur som så drog jag på, högt i det aeroba intervallet. Några riktiga dyrgripar swishade om, några körde jag om igen när de fastnade i uppförsbackarna. Asfalten var erbarmligt dålig, på ett ställe var det tom. hål och glaskross. Jag var plötsligt väldigt nöjd med mina mjukt pumpade 25mm-däck. Det finns ett utbrett missförstånd att däck ska vara så smala och hårda som möjligt, detta är dock bara sant i velodromer. I riktiga förhållanden så börjar det bli svårare. HåkanC på happymtb.org brukar förespråka att man ska ha bredare och mjukare däck. Jag har varit orolig för att aero-fördelarna ändå ska göra att smala däck vinner, men om vi tror Håkan: “Men enl de mätningar jag har sett så är skillnaden i ‘förlust’ (då från rullmotstånd) pga däcksbredd och tryck större än ‘skillnaden i ‘förlust’ (pga aerodynamik) mellan vanliga 32-ekrade hjul och Zipp 808. “ Så alla människor borde sätta 25mm däck på sin hoj innan de funderar på att köpa dyra hjul. De borde å andra sidan köpa tempohjälm innan de köper dyra hjul också, men dyra hjul är väl sexigare. Det var en lite tangent, men kontentan var iaf att jag inför alla långcyklingar i sommar skaffat Conti GP4000S i 25mm som jag kör med 80psi ist för 100 i de smala orginaldäcken. Det är skönt, och tydligen snabbt.
Tack vare vändpunkterna kunde jag:
- Se hur Oscar Olsson hela tiden tog in på Stefhan Andersen.
- Hålla koll på att jag låg ungefär 28-29, vilket kändes ok.
I slutet på andra varvet gick jag ikapp en vitklädd kille på en Canyon som tog det alldeles för lugnt när han åt, och inte hade koll på banan (var påväg åt fel håll både i vändpunkt och ett senare tillfälle). När han var påväg att svänga av mot transition 20km för tidigt tröttnade jag och ställde mig på pedalerna och drog om, skrikandes ngt skämt om att han var trött på att cykla. När man drar om ngn jämnstark vill man inte ha dem på rulle, då en “tillbaka-kaka” innebär att man ska släppa av, och det ville inte jag, så jag stod på rätt hårt i ngn km. Tills in bil står stilla i körfältet blinkandes vänster. Jag tolkar situationen fel och kör om på vänster, samtidigt som bilen saaaakta börjar korsa vägbanan. Man har inte jättebra bromsar på en tempohoj, och i 40-45km/h så har man en klart märkbar stoppsträcka. Skrikandes fula ord för full hals beredde jag mig på att det skulle göra ont…Som tur var fick jag ner farten samtidigt som bilen upptäckte mig, så jag klarade kollision genom att rulla ner på grusvägen dit bilen var påväg. Tittade så argt jag kunde på föraren och passagerarna och började jaga ikapp den vita killen igen (som för övrigt skrek ett äkt-danskt “Fo i helvide!” när han också blev lite arg på bilen). Ngn mil senare insåg jag att det var jag som gjort fel (man kör inte om vänsterblinkare på vänster, oavsett hur många nummerlappar man har på sig) och fick skämmas lite. Jag körde också om den vita killen igen, och rullade av de sista 5km för att vara lite avslappnad till t2 och löpning. Cyklingen klarades av på 2:26:43 (35.6km/h i snitt, då cyklingen var högst 87km, kanske bara 86.5), långt över förväntan.
Ut på löpningen kändes knästatusen väldigt osäker. Skippade stretch i transition, men när det ändå kändes som att det var dags att ta en liten “natur-paus” så drog jag igenom fram- och utsida lår och blev omsprungen av dansken i vitt. Här kom också Oscar förbi med ledarcykel. Han hade ryckt ordentligt visade det sig och höll ledningen in i mål.Hade tänkt hålla 25, 24, 23, 22min per varv, men som banan såg ut fick det bli lite mer taktik. Spåret gick först genom skogen där det bara var att trippa på på den smala “stigen”, men sen var det en lång asfalterad raksträcka ut till vändpunkt där man hade motvind på väg tillbaka. Här kom Henrik Mosén ikapp (jag hade sett att han legat strax bakom hela cyklingen, och han kan springa, så det var inte jätteförvånande), så jag sprang och snackade med honom de 2km in till varvning. Smartare hade varit att ta hans rygg i vinden, men det fick jag spara till varv 2 tänkte jag, och såg honom strax därefter rycka ifrån. Skit.
Andra och tredje varvet lunkades på, visade sig att jag höll väldigt nära 24 min på varje varv, vilket kändes ok där jag joggade på aerob tröskel (=teoretisk maxfart i Kalmar). Fru Arnström sporrade och påminde mig om att ha roligt (hennes grundkrav för att ställa upp på mina tokerier). Ut på sista varvet var jag plötsligt ikapp dansken i vitt. Han hade uppenbarligen stumnat, då han i början dragit iväg med ca 4min/km, men nu tappat ner till kanske 4.45. När han grävde efter gel tänkte jag att jag hade en chans och drog om lade i en högre växel. Han hade redan på cyklingen visat att han tappat fart när han åt, och om han dessutom behövde äta med 20 minuter kvar så kanske väggen var nära tänkte jag. Fick snabbt luckan jag hoppats på, och joggade på.Ut i motvinden hade jag dock ingen lämplig rygg. Jag stumnade och dansken i vitt kom ikapp. Försökte följa, men det var kört. Spurtade lite uppgivet på slutet utan chans eller risk att byta placering (det är hyfsat ensamt i främre delen av den svensk triathlon-tävling), och gick i mål på 4h38, med en avslutande löpning på 1:35:43. Kom 10 i herrsenior (av 29) och 17 totalt (av 184).
Min målsättning hade 35+2h35+1h35 = 4h45. Om cyklingen varit lång nog hade jag haft 4h44. Close, but still a cigar! Några bra saker att ta med sig är att tävlingssimning gick helt ok, jag verkar ha fått in en ny växel på cykeln, samt att knät höll hyfsat (inte alls lika illa som efter varvet).