2009

Hotande DNS blev till en DNF

Johan Lundin, medlem i Elitgruppen

Söndag, maj 24 2009 14:29. Dagen efter alltså. Min första DNF i triathlonkarriären är ett faktum. Men som rubriken antyder; dagen innan var det till och med högst osäkert om jag ens skulle komma till start eller åtminstone komma längre än till simningen. Inte nog med att jag drog på mig en förkylning i början av veckan; när väl den släppte så satte mina gamla muskelproblem käppar i hjulen och lade sordin på stämningen. Jag fick ägna mig åt att fokusera på helt fel saker alltså så där dagarna innan och kunde inte träna som jag hade velat för att få igång kroppen efter flygningen och förkylningen. Om du inte vet vad jag talar om för muskelproblem sa behöver du inte vara ledsen, för det gör inte läkarna heller…

Hur som helst så försökte jag att ladda som om jag skulle tävla, men det var inte lätt att tänka positivt när jag dagen innan tävling knappt kunde cykla alls och bara lyckades jogga fram i 6-minuterstempo utan att muskelkramperna satte in. Jag fick stanna minst var 10:e minut och vila för att inte påfresta benen för mycket. I det läget var det svårt att föreställa sig att jag dagen efter skulle ta mig igenom det som dom kallar ”The worlds toughest Ironman”. Men jag vet ju sen förut att helt plötsligt över en natt så försvinner problemen och kanske skulle detta hända just i natt.

Jag steg upp kl 4 på tävlingsdagen och började med att kasta mig i poolen för lite aquajog i sakta mak för att ge musklerna en så skonsam start på dagen som möjligt. Det kändes OK ändå så jag fick lite hopp om att det hade blivit bättre under natten. Inga symtom än så länge alltså. Hade svårt att få i mig ordentligt med frukost. Torra rostmackor och äcklig spansk yoghurt stod på matsedeln, men det oroade mig inte speciellt eftersom jag verkligen hade tryckt i mig mat under hela gårdagen. Buffé till frukost, lunch och middag.

Förberedelserna gick som de skulle och 7:00 stod jag i vattenbrynet tillsammans med resten av proffsfältet och hörde pistolen gå av. Jag höll mig bredvid Ain-Alar Johansun och Sergio Marques eftersom jag visste att de simmade lite långsammare än mig och darför kändes det lite säkrare där än bland supersimmarna. Det märktes snart att jag hade bra tryck i armarna för jag lämnade sagda simmare bakom mig efter hundra meter och vid första bojen låg jag mitt i täten. Men som det brukar bli så stack de i från mig i svängen och jag hamnade i en grupp som mer passade min simförmåga. Det visade sig att det gick undan för vi såg första gänget hela tiden och vid varvning hade jag strax under 26 minuter på klockan. Däremot hade jag fatt känningar i ljumsken som var illavarslande och tänkte att det nog var kört redan. Simmade på ända och kom upp på 53:02, 2:50 efter ledande Stephen Bayliss och sammantaget en av mina bästa simningar någonsin antagligen. Det var inte jobbigt heller utan en lagom Ironmansimning pa alla sätt.

Cyklingen började försiktigt förstås men jag hade känt redan på den ganska långa löpningen upp fran stranden att benen var mycket bättre och att det nog skulle gå vägen. Ain-Alar kom ikapp mig efter 22 km och då tankte jag att han hade tagit in ungefär 1 minut per mil på mig och att om jag höll det så skulle han sätta 18 minuter på mig och då hade jag en riktigt bra cykling på G också. Nu är Lanzarote inte som andra banor. Ain-Alar bor i princip här och kan banan utan och innan och vet när han ska göra vad och när han inte ska göra vad. För mig var det bara improvistation hela vägen. Jag hade iofs koll på när ungefär stigningarna skulle komma och så men hade ingen aning om hur det skulle kännas förutom att det skulle bli jobbigt. Det blev det också. De första 10 milen pendlade det en hel del mellan att vara rätt jobbigt och att kännas riktigt bra. Vid banans riktigt tuffa stigningar på den andra halvan av cykeletappen blev det ordentligt tungt en del gånger och efter vändningen ute vid Mirador del Rio var det till och med jobbigt att ligga i medvind på ”platten”. Jag körde ända defensivt tyckte jag, men det finns liksom inget lätt sätt att ta sig uppför de där bergsidorna eller att trycka sig igenom motvinden. Även om man får sin belöning på vissa sträckor där man kan ligga och låta hjulen rulla bara och ända ta sig framåt i över 70 km/h så blir ju de avsnitten så korta tidsmässigt när det går så pass fort. Min förhoppning var att kunna cykla under 5:20 och det trodde jag mig om. Jag hade bara inte tänkt att det skulle kosta riktigt så mycket. Ända tror jag inte att jag cyklade för hårt, det var nog snarare andra faktorer som hade större betydelse. Cykelsplit 5:19.

Löpningen började relativt bra. Det tog ett tag att komma in i en bra rytm och det kändes som att det gick förfärligt långsamt. Men det gick faktiskt ganska precis så fort som jag hade bestämt mig för. Min plan var att öppna första varvet på 43 och sen lägga på en minut per varv efter det. Första varvet på 42:29 indikerade att jag gått ut lite för hårt, men inget katastrofalt. Jag kände mig pigg vid vändningen och skulle bara springa om en kille som var framför mig och som jag stadigt tagit in på hela tiden. Då fick han fnatt och ryckte iväg. Jaja, låt honom springa tänkte jag, det är långt kvar. Men han gled iväg från mig samtidigt som mina ben började stappla betydligt mer än de gjort dittills.

Sen gick jag genom den djupaste av svackor och stannade vid nästa vätskestation…

Tävlingens hemsida.