2008
Johan Lundin, medlem i Elitgruppen
Mina målsättningar inför denna tävling var flera, jag brukar ha ett gäng olika mål som är av lite varierande svårighetsgrad för att åtminstone kunna tänkas uppfylla något av dem och för att det alltid ska finnas mål som ligger lite bortom vad som egentligen är möjligt. Dessa mål var i ospecificerad ordning: *slå personligt rekord och närma mig 4 timmar, *springa stabilt och gå under 1:20, *hitta tillbaka till mina cykelben och känna att trycket finns där, gärna under 2:15, * vara top 10, * inte ha några age-groupers framför mig i mål, * samt ge Ted Ås en ordentlig match. Placeringsmål är naturligtvis inte något som man helt kan vara med och påverka själv därför är det kanske inte rimligt att ha sådana mål, men man kan ju uttrycka viljan åtminstone för att sätta press på sig själv.
Inför simningen hade jag fått rådet (av en erfaren triathlet vid namn Colting) att gå så hårt som möjligt under simningen för att vara med upp, ut på cykeln. Lite orolig var jag allt för detta eftersom jag inte simmat alls lika mycket i år och var lite osäker på formen där. Ett test i veckan innan visade iofs att jag nog är väl så snabb som jag var förra säsongen i detta avseende, men jag brukar alltid få problem när första bojen ska rundas och detta var fallet även denna gång. Det var en pontonstart vilket var första gången för mig, så det gjorde det hela ännu nervösare och jag tror aldrig jag dragit så ångestfyllda andetag som jag gjorde den morgonen på bryggan. Nåväl, fram till första bojen låg jag bra med i täten som vanligt men lyckades sen få en ordentlig kallsup, runda bojen för snävt, hamna utanför ledet och när jag väl fick tag på ett par fötter igen så visade det sig vara ett par fötter som simmade lite för långsamt. Vad fan gör man? Jag hade mina fötter där och det fanns knappast någon chans att jag skulle kunna gå upp och dra och täppa igen luckan till tätgruppen. Jag fick helt enkelt nöja mig och ligga där och plaska i kölvattnet av nästbästa gruppen. Vid mitten av simningen ska man springa runt 300m för att dyka i en annan sjö och då såg jag att Ted låg med i samma grupp och han var t.o.m. framför mig i ledet, men jag simmade om honom i början på nästa sjö och klev upp runt 10 sek före men i samma grupp.
Ut ur växlingsområdet var det en kille som stängde vägen för mig när jag skulle hoppa på cykeln vilket resulterade i att jag tappade fokus och lyckades få ena skon att lossna från pedalen. Så jag blev tvungen att stanna och sätta på mig den och under tiden hinner bl.a. Ted om mig. Det dröjer dock inte många meter innan jag kör om honom igen och efter det ser jag honom inte förrän efter ca 4 mil. Väl ute på cyklingen kör man ett tag på motorvägen som stängts av i ena riktningen enkom för våran skull. Här kunde jag pressa på rätt bra och kände direkt att jag hade bra tryck i benen. Ännu bättre kändes det när jag kom ifatt en grupp cyklister och insåg att fjolårssegraren Michael Göhner, som även hade snabbaste cykeltid i fjol, satt med i denna grupp. Det här är en bra rygg att ta tänkte jag och kände inget behov av att försöka cykla ifrån dem. Dessutom var det lite motvind vilket hade gjort att ett utbrytningsförsök skulle kosta betydligt mer än det skulle smaka. Här fick man också rätt mycket tid i rampljuset eftersom motorcykeln med kameramannen bevakade Göhner rätt hårt. Göhner försvann dock ur sikte i den första utförskörningen och det gjorde även en rad andra ur gruppen som tex årets slutsegrare Massimo Cigana. Så efter den kullen när vägen tar av och går väster ut längs Donau var vi en liten mindre grupp som körde bra tillsammans utan att drafta på varandra. Undantaget var en med nummer 25 som alltid såg till at ligga max 1 meter bakom den som låg först i ledet. Han var uppenbarligen österrikare och den Race Marshall som bevakade oss gjorde inget för att förhindra detta. Den jäveln fick sig en omgång när vi kom till banans mest seriösa stigning på ca 370 höjdmeter. Där drog jag ifrån alla i vår grupp, inklusive Ted, och hann även ifatt några stycken i backen. Det är ju så att för att vara bra uppför gäller det bara att ha ett bra förhållande mellan styrka och kroppsvikt, det spelar ingen roll hur mycket man tränar i backe. Men för att köra bra nerför krävs både teknik, aerodynamik och ett visst mått av dumdristighet. Dessutom är det en stor fördel att känna till banan. Eftersom jag är rätt feg av mig och inte direkt har någon bra teknik utför så visste jag att jag måste köra rätt hårt uppför backen för att inte tappa för mycket i nerförskörningen på andra sidan, och därvidlag lyckades min taktik bra för jag blev inte omkörd av någon utför. Däremot upptäckte jag när vi kommit ner på flackare mark att det var ca 10 pers som låg rätt gott bakom mig och softade inför växlingen.
Cyklingens 90 km gick på drygt 2:16 och är min absolut bästa cykling någonsin med tanke på att jag kände att det fanns en hel del mer att ge och energin var aldrig i farzonen för att ta slut. Men det jag hade kvar det ville jag spara till löpningen.Jag och Ted växlade i princip samtidigt men jag hade ett försprång på ca 10 sekunder ut på den avslutande halvmaran. Det började tungt, som vanligt och andningen var långt ifrån avslappnad. Jag brukar vilja kunna andas på vart tredje steg så när jag behöver andas på vartannat vet jag att jag går på rött och att jag behöver göra något för att spara på energi. Det gäller att strama åt tekniken och springa så snålt och rörelseeffektivt och med så lite onödig energiåtgång som möjligt. Efter ett par kilometer hittade jag en zon som jag trodde skulle räcka ända in i mål och jag såg bakåt att Ted i alla fall inte ryckte närmre men jag förberedde mig hela tiden mentalt på att han kunde dyka upp bredvid mig när som helst. Tur att jag hade en rygg framför mig som jag stadigt knaprade in på. Vid vätskestationen efter 5 km fick jag plötsligt en ganska kraftig håll och strax efter det kände jag hur krampen började bita mig i låren. Ett kort slag kände jag att det var kört och de följande kilometrarna stapplade jag mest fram på riktigt onda ben och med en gnagande smärta i magen. Men hållet släppte och benen blev inte värre åtminstone så jag lyckades tänka bort hur ont det gjorde så länge det var platt mark. Nerför de få korta backar som fanns på banan gick det betydligt sämre men var som sagt få och korta så det gick bra på det stora hela.
Energin höll bra även på löpningen och jag klockade 55 min vid 15-kilometersmarkeringen men där någonstans började jag sacka en del och när det var 2 km kvar var det bara viljan att komma i mål och få ett slut helvetet som fick mig att forsätta röra benen. Min löptid stannade på 1:20:01, retligt att jag inte gick under men jag hade inte med den bästa viljeansträngning kunnat springa fortare på upploppet även om jag såg klockan ticka. Totaltiden blev 4:06:02 och jag blev på det 17:e man, knappt 10 min efter segraren. Ted blev 19:e och Björn Andersson tvåa efter att blivit omsprungen sista kilometern.
Det blev ingen topp 10 den här gången heller men jag är otroligt nöjd med mitt lopp och känner att det är inte så jäkla långt till den absoluta toppen. Jag har det i mig, det är jag säker på. Men frågan är bara om jag kan lyckas förvalta det och om jag kommer kunna skapa förutsättningarna till det. Jag är 31 år och ska bli pappa för första gången om en knapp månad. Jag har sysslat med triathlon i drygt fem år nu och innan dess har jag inte idrottat alls i princip. Jag är ung och gammal på en gång. Framtiden ligger för mig samtidigt som tiden tickar ljudligt.
En sak är säker, och det är att triathlon är riktigt jävla kul nu och det vill jag hålla på med så mycket som möjligt. Kalmar är nästa stora mål, idrottsmässiga alltså!
